Jag har inte gjort något fel! Jag var tvungen att handla så i den situation som vi befann oss i. Polisen och socialen säger att jag gjorde rätt. Jag ville bara skydda min familj och pappa sa faktiskt till mig att ringa polisen. Så varför känner jag mig så jävla eländig?

När jag tänker tillbaka på den kvällen, så kan jag inte gråta. Jag kan inte tillåta mig att känna så att det blir som den kvällen. Jag fick ett sammanbrott då och bara grät som ett barn och låg i fosterställning på golvet, medan min värld rasade ihop kändes det som. Och allt pågrund av mig.

Jag trodde att allt var slut. Jag trodde att mamma var borta för alltid. Jag var beredd att hitta hennes livlösa, blånande kropp när vi sökte efter henne i mörkret. Jag var beredd att ta förväl. Men så blev det inte. Hon är här och hon säger att hon älskar mig. Men den natten skrek hon bara om hur mycket hon hatade mig. Den natten var hemsk. Brosan var helt tom och pappa var nervös och tårögd. Jag kände att jag inte kunde göra något för att göra situtionen bättre på egen hand.

Så därför ringde jag.

Jag var rädd.

Jag var självisk. Jag trodde att allt skulle gå åt helvete.

Men nu sitter jag här ändå i just detta ögonblick. Allt verkar bra, mamma säger att allt är bra förutom socialen och polisen, som var mitt fel. Hon vägrar att ta emot hjälp och det verkar som att vi är tillbaka där vi startade. Vi är tillbaks på ruta ett och jag är så jävla rädd, men ändå beredd på en ännu värre natt. För om vi inte tar itu med detta, så kommer vi att krossas ännu mer. Det, det är jag säker på. Men hon vill inte lyssna på mig. Så det blir väl bara att vänta ut nästa världskrig...