Jag är snäll. Jag har alltid så jättesnääääll. Jag är så trött på det! Såfort jag är otrevlig eller arg blir mamma arg på mig. Vad ger henne rätt att tro att jag inte ska få uttrycka missnöje? Vad ger henne rätt till någonting i mitt jävla liv som hon inte förstår?

Alltför ofta känns mitt liv som en dokusåpa med mig i huvudrollen. Ikväll har jag berättat allt för mina kompisar. Verkligen allt. Det känns otroligt befriande! Men vad är jag för en person som lägger mina bördor på deras små axlar? De blev ju så ledsna och oroade.

 Har berättat om effen, stackersen,träningstvånget i mängder, spypåsar i garderoben, skärandet, min freakade familj med polis, mordförsök, s.o.c och allt... De tror att anledningen till att jag mår som jag mår (med skakningar, kallsvettningar, humörsvängningar, trötthet och frysningar) är abstinensbesvär. Jag - missbrukare??? Whoet??? Jag kan inte känna något trots att jag berättat allt. Sitter här och trycker nästan frenetiskt i mig godis.

Allt för att glömma.

Allt för att komma bort.

Allt för komma bort från pappas svek.

Från det som kunde ha kostat mig livet.

Hur kan han älska mig om han inte ingriper i sådant?