Ja, här sitter jag ännu en gång med mina ändlösa funderingar. Jag har kommit att tänka på så många olika språk det finns.

Varför?

Varför är våra språk så olika men ändå så lika? Jag vet att somliga språk har sin grund i andra och att det på så sätt finns väsentliga likheter, men varför uppstod egentligen olika språk runtom i världen? Är det ett arv efter den miljö man befinner sig i och anpassar sig - jo, självklart är det ju det på sitt sätt.

Ett kinesiskt barn uppvuxet i Sverige börjar ju inte prata kinesiska utan istället svenska, eftersom barnet tar efter sin omgivning. Men om det barnet hade vuxit upp i sitt ursprungsland, hade kinesiska varit det självklara språket.

Men hur och varför är det så här? Visst jag kan ju förstå att barnet lär sig språket med hjälp av gester, tonläge och efterföljder av detta, men är det verkligen allt? 

I skolan för något år sedan läste jag en artikel om att alla människor kanske tänker på ett gemensamt språk (mentaleiska tror jag att det kallades). Men hur och varför uppstod det då olika språkvarianter i olika områden av världen om vi just nu tänker på samma språk och vilket är då egentligen det rätta, ursprungliga språket? För ett sådant måste väl finnas då om vi nu tänker på samma sorts språk?

Och varför har kulturer medverkat till olika sätt att tyda gester? I Sverige betyder en nickning - ja, men i andra delar av världen betyder det den exakta motsatsen. Varför och hur kan de här skillnaderna ha uppkommit nu när vi tänker på samma språk (som jag nu utgår från)?

Men om vi istället utgår från den andra varianten att alla föds som ett oskrivet blad, borde det inte finnas något gemensamt sätt att tänka på. Tanken och språket borde aldrig ha funnits. Om ett barn växer upp i en vargflock, så utvecklar hon ju varken mäsnkligt beteende eller språk. Hon tar efter sin omgivning, för den är allt hon vet. Betyder det då att alla varelser har samma utgångspunkt och blir det den omgås och vistas med? Nej, det kan ju ju inte stämma åt båda hållen! Ett lejon som växer upp i en mänsklig familj har ju kvar sitt arv även om det kan ta till sig mänskligt beteende. Men inte kan det börja prata som en människa och förstå allt vi säger? Men en papegoja kan ju prata, eller härma något vi säger. Men då är det ju bara en upprepning, inte något den förstår. Men hur kan vi då vara så oerhört kapabla till att lära oss att prata i en miljö med människor?

Varför prata när vi som stenåldersmänniskor istället använde oss av gester och läten för att uttrycka oss? Varför har just människan "välsignats" med denna gåva?

Om vi var fåglar till exempel, hur skulle vi uppfatta mänskligt tal? Skulle vi uppfatta det som fågelkvitter uppfattas av oss människor? Eller är vår verbala kommunikation verkligen en gåva, eller är den en mur som hindrar oss från att uppfatta varandras verkliga antydningar? Vi kan ju ljuga och det går inte alltid säkert att utläsa. Vi kan tolka varndras kroppsspråk, tonläge och så vidare, men vi kan inte alltid verkligen veta. Så står språket ivägen för sanningen i vårt innersta väsen?

Eftersom vi kan prata kan jag bara stötta påståendet om att telepati absolut kan finnas (det känner jag mig rätt övertygat på). För skillnaden mellan tanke, tal, skrift och gester är väl hårfin? Om vi kunde läsa varandras tankar, skulle då verbal kommunikation fortfande vara nödvändig? Skulle gester fortfarande vara fylla någon funktion? Hur skulle världen se ut om alla människor kunde läsa varandras tankar? Det skulle väl råda fullkomligt kaos...

Jag vet att jag bara flummar så jävla mycket nu, men jag kan verkligen fundera över sådana här saker i evigheter! Nej, nu ska jag gå och träna så att jag får ordning på mina kaotiska tankar. Ha en underbar fredagskväll!