Svart blev det och jag gjorde det själv för första gången. Resultatet blev sehr GUT! :D

Det känns som att alla förväntar sig att jag ska klara av allt. Att jag ska stå ut och alltid fortsätta livet med ett skinande leende. Men när allt är mörkt inuti en, hur fan kan man då kunna visa upp ett ärligt leende? När jag är ute och går är jag näst intill säker på att jag ser ut precis som det tomma skal jag känner att jag är.

Btw, min dag har matmässigt redan gått åt helvete och jag som ska på bio och restaurang med mamma och brosan ikväll... Vill verkligen inte nu. Men det blir väl till att använda mina sista krafter till att betee mig som en någerlunda fungerande människa.

Det känns som att jag undermedvetet bara fiskar efter komplimanger för att sedan avfärda dem med en likgiltig axelryckning och förakt mot mig själv. För inte är jag vacker. Inte är jag smal, rolig, trevlig, snäll, älskvärd, underbar eller någonting sådant som jag får höra av folk. Jag är bara ett skämt. Jag är ett skrämt spöke som förtvivlat famlar omkring i mörkret för att finna mening med allt och alla. Halvmesyrer accepterar jag inte. Ingenting som inte är det bästa duger någonsin för mig. Jag irrar omkring för att jag, hör och häpnar, verkar gilla att vara nedstämd. Är det självvalt? Vill jag verkligen vara den här depprimerande filosofen som alltid drömmer, tänker och sörjer det som har varit, är, kommer att bli och aldrig kommer att ske? Som aldrig riktigt orkar med att leva för att det ändå kommer att gå åt helvete som det alltid har gjort? Fokuserar jag bara på det negativa och glömmer det fina? - ja, just så är jag! Ibland blir jag rädd för att jag kanske undermedvetet leder mig till samma trygga punkt inom mig för att få ro och tystnad. Kanske behöver jag finna ljuset för att då finna meningen i min tillvaro.

Mitt dumma, jävla, störda nöt som gjorde mig av med pillrena! Borde ju ha fattat att jag inte fungerar utan dem! Livet funkar inte riktigt utan dem! Tröttheten tar över. Allt förlorar meningen. Detta var ju min förtvivlade undanflykt och jag är visst inte redo att ge upp den än, men jag fortsätter med min kamp (hoppas jag),,,