Jag känner mig så jävla förbannad! Jag vill slå på något, på någon! Jag vill skrika och förstöra allt. Snart kommer mina kompisar, vad trevligt det blir för de att träffa lilla mig..

Från att ha gått från deppig till fnissigt lycklig över en struntsak, (hihihi) så är jag tillbaka på deppstadiet. Blir bara så jävla äcklad av folks kärleksfjosk! Hur kan de säga "jag älskar dig" så jävla lätt? De har ju nya flickvänner hela tiden. Hur jävla svaga är de egentligen som inte pallar att vara ensamma? Hur kan de ta kärlek så jävla lättvindigt? Fan, vad jag blir arg!!!

Fan vad arg jag blir! Skrev precis ett långt inlägg som sedan raderades! Jaja, får väl sammanfatta det då. Såg precis New Moon (som var awesome, satt typ och dräglade över Jake). Filmen fick mitt beslut om att aldrig bli kär, att väga allt tyngre. För även om jag så gärna skulle vilja ha någon att älska och dela mitt liv med, skaffa familj och allt som medföljer, så tänker jag inte göra det. För då kommer han att ha makt över mig, eftersom jag älskar honom så innerligt. Jag kommer säkert att göra varenda dum sak som finns för hans skull. Jag kommer att bli uttnyttjad, för att sedan kastas bort som ett köttstycke till lejonen. Jag tänker inte ge någon den makten över mig. Jag tänker inte låta mig själv att älska eller bli älskad på det sättet, för det förtjänar jag inte. Tror inte ens att det ligger i min natur. Till största delen är jag en sann ensamvarg. And so shall it be... Jag ska istället på ett mer objektivt sätt bevaka och hjälpa. Jag ska finnas till hands och älska mina vänner och min familj. Men jag tänker inte ge bort mitt hjärta till någon som lätt kan krossa det och lämna mitt liv i spillror...