Det både värmer och sticker i hjärtat, när någon som man älskar säger att jag skulle lämna ett enormt tomrum efter mig om jag försvann... Det dåliga samvetet sticker till när jag tänker på mina planer. Men  jag har börjat lära mig att ta det som en komplimang. Kärlek till alla er där ute. Hoppas ni också kan lära er (om ni inte redan kan det) att försöka ta emot komplimanger. Ta emot kärlek. Det gör livet värt att leva. :)

Min favoritlåt just nu: "Any other world" med Mika. Den är helt underbar. Man vill bara gråta.

Glömde berätta en annan sak. På äc idag föreslog min psykolog att det vore bra för mig att gå med i deras dagvård. Shit, alltså! Jag blev skräckslagen, vilket hon märkte. Hon ville att jag skulle tänka över det, men vad finns det egentligen att tänka över? Jag skulle INTE passa in där! Jag har ju inte alls så allvarliga problem som många andra. Jag är ju normalviktig, säger dem! Dessutom så är det ett program på 12-20 veckor, i vilket man blir sjukskriven om man deltar. Jag, sjukskriven? NEJ! Jag är ju redan uttråkad efter att ha hoppat av för en dryg vecka sedan! Ska jag då dessutom 4 gånger i veckan, ca 6 timmar varje gång umgås med andra i min "situation", laga och äta mat med dem, prata, göra gruppaktiviteter och allt annat? NEJ! Det går väl inte!? Jag går ju fan på äc, räcker inte det? Eller är jag ett misslyckat fall som de bara skickar vidare? Jag vill inte stämplas ännu mer som en ätstörd person och diskutera det 4 dagar i veckan, utöver min egen tankeverksamhet. Jag vet att jag borde ge det en chans, men då känns det bara ännu mer som att jag erkänner att jag är sjuk och bara vill ha medlidande. Och tänk om det inte funkar där, vad ska det bli efter det? Slutenvård?

Jag har mycket att tänka över nu...