Var ute och powerwalkade i ca 1 och en halv timme ikväll. Jag hade en sådan hemsk ångest och fick verkligen kämpa för att inte bryta samman. Det kändes som att livet inte var värt att leva. Jag kände verkligen hur desperat jag var - hur desperat jag är. Men jag tänker ALDRIG ta mitt liv! Aldrig! Jag skulle inte stå ut med att lämna mina nära och kära och såra de så mycket. Dessutom vill jag leva och skulle aldrig våga ta mitt liv.

Så som alltid fungerar promenader och liknande väldigt bra för att stilla min ångest och oro. Men det var svårt denna gång. Det kändes hela tiden som att jag skulle spy, så illa mådde jag. Tänkte på hur skönt det skulle vara att bara ställa sig vid en buske i mörkret och få upp allt det äckliga jag ätit. Men det är ju självorsakat, så kände att jag istället måste lära mig att stå mitt kast. Haha jag är bäst på självbestraffning! Eller... kanske inte något att skryta om.

Nu är jag grymt trött, men tror inte att jag kan sova. Har redan gjort upp nya matscheman som jag ska fylla i var dag igen + träning.  Klarade mig bara knappt två dagar utan de och det var då det gick åt pipsvängen också. Så måste ta vara på kontrollen och måste gå ned det jag har gått upp efter hetsen. Hoppas det inte är alltför mycket. Sedan kan jag börja på riktigt! Well, well imorgon är det en ny dag och jag ska vara stark och lyckas med mitt mål!

Hoppas att ni kan sova bättre än mig och inte mår som jag! Natti natti!

Haha, när min brosa fick reda på att jag ätit upp hela glasspaketet kallade han mig glupsk. Ha, om det hade varit någon annan som sagt det till mig så hade jag dampat. Men om han bara hade vetat hur rätt han hade och att det bara var toppen på isberget av dagens konsumtion. Men ska inte säga att det inte kändes. Han har allt oftare börjat påpeka hur mycket jag äter emmelanåt. Han är inte dum han! Pappa däremot kallar min kost för "kaninmat" och bara skrattar. Han ser den del av mig som jag är stolt för; en nyttig och kalorisnål kost som jag älskar! Brosan ser min mörka sida. Men jag tror inte riktigt att han förstår bredden av det han ser. Det ska han heller inte behöva göra. För honom måste jag vara stark. Jag måste vara hans förebild och stötta honom nu när han har det så svårt.

För att jag är anonym här och har så svårt att säga det annars; brosan,jag älskar dig så mycket!

Hets idag igen, trots att jag verkligen försökte äta "normalt".

Jag VILL ju vara normal och leva ett liv utan ständigt matrelaterad ångest. Jag VILL ju kunna umgås med mina vänner och äta vad de äter i lagom portioner.

Jag VILL älska mig själv och min kropp.

Men faktum är att jag är så långt ifrån dessa saker idag som det bara går. Ännu en gång värker magen av allt jag stoppat i mig och känner mig ännu hemskare eftersom jag gjorde en sak som jag trodde jag hade kommit över. Jag kräktes igen. Det hade gått nästan två veckor sedan förra gången och jag trodde verkligen att jag inte skulle göra det mer, eftersom jag har läst någonstans att kroppen lär sig att ta upp näringen snabbare efter ett tag. Men kunde bara inte motstå det idag. Kräktes dick bara lite, eftersom mamma var på väg hem ocg brosan var hemma. Men det kändes SÅ BRA efteråt! Trycket lättade i magen och jag kände mig REN! Men bara för en stund. Jag var tyvärr alltför snabb med att rusa till affären för att fylla på magen lite till.

Men med tanke på att jag vill ordna allt detta, så tog jag ändå steget och ringde um för att fixa tid med en psykolog. Var så rädd att jag skakade när jag ringde, men det var alldeles i onödan. Det var fullt på linjen trots att jag ringde flera gånger. Ett tecken på att jag inte kan eller ska ta emot någon hjälp? Jaja, back on track!  Måste träna bort lite hemska kalorier nu. Gick med i en tävling om vem som kan gå ned mest i vikt, så måste verkligen ta tag i detta nu när det är vägning på måndag. Måste ha gått upp fedemycket!