Jag är så jävla underbar! Mitt löfte om att inte kräka, ja... det gick halvt åt helvete... Dvs jag stoppade fingrarna i halsen igen, men mina kräkreflexer verkar inte funka längre. Panik! För det kom bara upp otroligt lite, trots att jag hade halva handen nedstucken i halsen. Lyckat säger jag bara! Magen är äckligt fylld, knogen är halvt sönderbiten och ångesten gnager. What a wonderful life! Jag vill skrika! Jag vill gråta! Jag vill skada mig själv ännu mer! Jag vill glömma! Jag vill att mamma och pappa ska förstå, men ändå inte.

Det känns som att mitt liv nuförtiden bara går ut på att räkna kalorier, oroa mig och ha ångest. Jag lever inte, men jag är heller inte död. Jag funkar bara inte längre! Jag borde plugga, men jag orkar inte. Jag borde oroa mig för viktigare saker, men jag bryr mig helt enkelt inte längre.

Jag gjorde även en annan sak som jag inte hade gjort på väldigt länge. Några gånger för ett par år sedan skar jag mig. Det tog ett år till innan jag gjorde det igen, dessa gånger lite mer, men jag kunde sluta. Sen i förrgår i en ångestattack, tog jag fram det som låg närmast - en sax. Jag ristade bara lite. Men det kändes bra, nästan för bra. Men det kom inget blod. Men idag fick jag en ångestattack till och såg den där ruvan. Den hade läkt, men det hade ju inte jag. Så fram med saxen igen och denna gång trängde lite blod fram, det kändes bra. Ångesten försvann och koncentrerades istället på den där svidande känslan. Men jag får inte låta detta bli en vana! Jag har nog med problem så att det räcker och blir över.

Igår när jag var ute på en av mina ökända promenader, gick jag över en bro, ställde mig vid räcket, såg bilarna köra förbi och den föbjudna tanken dök upp i mitt huvud "undra hur det skulle kännas att hoppa?". Samma sak hände när jag tittade upp på ett höghus. Om jag skulle hoppa, så skulle jag kanske bara för en sekund känna mig fri. Ingen smärta, ingen ångest, bara fridfullhet - lugn. Farlliga tankar, men en del av min vardag. Så snälla ni, bli aldrig som jag!

Jag vill vara så ärlig som mötligt på denna blogg och än en gång så går det hemskt dåligt... Jag äter alldeles för mycket, för onyttigt, igen. Kan man göra annat än att hata sig själv? Suck!