Det är konstigt hur känslor kan förändras så snabbt. Hela kvällen har jag kännt mig väldigt otrygg, nästan ofullständig på något sätt. Det är ruskigt väder ute och jag är tacksam över att få sitta inne på mitt varma, mysiga rum med en massa av tända ljus och musik. Men fram tills för en stund visste jag inte vad det var som fattades. Jag har hela kvällen kämpat mot suget efter mer mat, trots att jag inte är det minsta hungrig. Men nu är jag inte sugen längre. Nu kanske ni frågar er vad detta kan bero på, (om ni inte redan har fattat det av rubriken) det är för att pappa precis kom hem. Åh, vad jag har saknat honom! Han har jobbat hela dagen fram tills nu och jag känner verkligen riktigt hur min tomhet försvinner allt mer nu när han är hemma. Jag har fortfarande inte hunnit hälsa på honom, men det är själva känslan av att jag vet att han finns här i tryggt förvar. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan min kära pappa. Vi är så lika, han och jag. Givetvis älskar jag mamma också, men jag har alltid kännt att jag har ett särskilt band till just pappa. Vi delar samma musiksmak, vi har samma humor, vi har båda svårt att visa känslor osv. Det är jag och pappa mot världen liksom! :) Om jag ändå kunde lära mig att visa hur mycket han betyder för mig. Det förtjänar han att höra oftare!

Jag känner mig som en fet, äcklig gris. Min mage är uppsvälld och degig efter allt bröd jag tryckt i mig. Totalt har jag fått i mig lite under 1400 kcl idag! Fan, vad äcklig jag är! Jag vet att det inte är överdrivet mycket, då mitt kaloribehov för att behålla vikten ligger på drygt 2000 ksl/dag. Men det går in genom ena örat och ut genom det andra liksom. Det hade varit mer okej om det hade varit kalorier från annan mat, men nu kommer de flesta från mackor och smör (!). Usch! Jag avstod från toalettbesöket efteråt i alla fall. Som vanligt tog det emot, men jag var starkare i det avseendet. Halsen värker fortfarande sedan förra gången. Men jag har bestämt mig för att inte flippa ut alltför mycket över maten idag. Det är så tröttsamt. Men likaväl så sitter den där bekanta klumpen i halsen på sin vanliga plats och gör det svårare för mg att andas.

Blir det någonsin lättare?