Vet ni vad det hemskaste i världen just nu är för mig? Jag har ätit okontrollerat ända sedan jag kom hem idag. Ja, kan inte sluta trots att magen snart sprängs. Jag tar död på mig själv, jag vet. Men so what! Jag pallar verkligen inte längre! Vad tjänar mitt liv till egentligen? Jag mår skit!Det går dagar då jag äter nyttigt och lite och tränar som en mainiac, sedan spricker det ett tag och jag är tillbaka på ruta ett och kämpar mot kilona. Ibland försöker jag äta normalt, men det slutar aldrig riktigt bra.

 Fatta vad pinsamt det har varit idag. Jag har gått från affär till affär för att köpa onyttigheter. Att se folks blickar "ja, du bara ditt fetto fortsätt du och ät!" och veta hur fel allt detta är. Det smakar knappt längre ändå! Jag orkar inte. Jag behöver beställa efedrin, men måste vänta på pengarna... Men fan vad jag ska beställa! Jag måste få tillbaka mitt liv. För jag orkar inte med detta skitet! Bryr mig faktiskt inte längre om biverkningarna. Har sådan jävla lust att bara ta en massa piller och sova en stund. Bara en liten stund. Få slut på allt. Men jag vet att jag inte kommer att göra det. Jag är inte sådan. Tror jag... Men jag har redan sjunkit så lågt, so way not? Mina kompisar undrar hur jag mår. Men som den lögnare jag är så ljuger jag. Men jag är trött på lögnerna. Jag är trott på mitt så kallade liv.

I´m so sick and tired.

I´m so full of tears.

But I can´t cry.

And I can´t win.

I´m dead, but alive.

I´m a Zombie.

Nej! Jag ska inte bli så! Fan, nej!

Dagen började med en ovanlig sak  -  jag kände mig vackrare och smalare än på länge eftersom jag har gått ned 1,5 kg! :D Tänkte att det kanske äntligen skulle bli en bra dag. Men saken är den att jag är svag, så jävla svag! Än en gång gav jag mig för hetsen. Det kändes underbart ett tag när jag tryckte i mig:

* alltför många mackor med smör och ost

* ca 80 gram mörk choklad

* 20 gram mjölkchoklad

* 115 gram kladdkaka

* 500 ml glass

mm...

Jag kände mig lycklig samtidigt som jag bara ville gråta. Jag ville bara kura ihop mig i fosterställning. Det var som om jag inte hade kontroll över min kropp. Jag såg hur mina händer tog tag i maten och stoppade in den i munnen. Jag kände smaken till en början, men sedan åt jag bara tills det tog slut. Men jag visste hur jag skulle må sedan. Jag visste hur min mage skulle kännas, jag visste hur fettet skulle komma tillbaka. Jag vet det alltför väl. Det slutade med att jag stod på knäna över toaletten med fingrarna i halsen. Men sadan hände något - jag kom fram. Jag har ju lovat mig själv att inte kräka. Jag vet att ångesten försvinner och allt känns så jävla bra efteråt. Men jag vill inte förstöra mina tänder, matstrupe och mage. Jag vill inte spy blod igen och nästan svimma av all hjärtklappning. Jag är trött på att torka bort mina egna spyor från ansiktet. Jag är trött på att spy i mitt eget jävla rum som sista utväg! Så jag gjorde det inte. En vinst, även om det inte känns så just nu.

Men varför kan jag aldrig bli frisk? Jag vill inte se ut så här! Jag vill inte vara mig längre! Jag är en kontrolllös, tjock fettboll som rullar omkring. Så skjut mig, skjut mig nu va! Visa lite barmhärtighet! Snälla? Ångesten är här igen, min närmsta vän. Ha! Jag klarar inte av detta igen. Hets på en måndag. Jag är fan helt jävla underbar!

Jag ville gå in till mamma, så att hon kunde hålla om mig och trösta mig som när jag var liten. Men, nej, jag ska inte dra in henne i mitt eget personliga helvete. Det var som hon sade för ett tag sedan:

Mamma: Hur går det med dina matproblem? (hon vet att jag har haft lite problem med kaloriräkning och hets, men hon vet verkligen inte allt. En gång hörde hon mig t.o.m när jag spydde på toan, men jag sade att jag var magsjuk och hon trodde mig. Tror jag...)

Jag: Det går bara bra! Har inte haft några som helst problem med det nu på jättelänge! Tänker inte ens på det längre. (Fan vad jag är bra på att ljuga folk rätt upp i ansiktet!)

Mamma: Vad bra! För jag skulle bryta samman om det blir mer problem nu...

Så nu förstår ni varför jag verkligen inte kan berätta något för familjen. Vi har så sjukt mycket problem nu och jag vill inte förvärra saken ännu mer.

Imorgon blir det ingen som helst mat för min del! Jävla fetto är vad jag är! Åhh motivation någon?

Kan inte sova. Jävla mensvärk! Magen kurrar. Kanske jag borde äta något? Nej, för fan! Ingen mat! Du förtjänar ingen mat ditt jävla fetto! Du har ätit nog! Ingen mat! Tänk på barnen i Afrika, stackarna svälter! Så ha inte mage och tänk på mat!

Hatar att inte kunna sova. Kvällen/natten är den svåraste tiden på dygnet. Det är då hungern och suget kommer igång på allvar. Men jag måste stå emot! Jag kan! Jag vill! Jag ska! Jag ska bli SMAL! NU!!!