Shit vad mina tankar är som en berg-och-dal-bana idag! Jag bekände nyss mitt missabla liv för en kompis. Hon var sjukt orolig och ringde. De misstänker det visst alla, mitt problem. Hon tycker att jag har blivit mager. Trots att hon har fel så kändes det bra. Men min kompis är underbarast och stöttar mig. Hon såg inte ned på mig som jag hade trott, utan verkade bara tycka att det hela gjorde mig lite mer mänsklig. Det känns märkligt nog som en lättnad! Hon kommer till min skola i veckan och följer mig till ungdomsmottagningen. Jag behövde verkligen den sparken i baken. Jag klarar inte av detta själv. Ensam är visst inte stark längre.

Föregående inlägg var bara en stund av svaghet. Sådana som jag varken behöver eller förtjänar någon hjälp!

Jag var ute och gick för en stund sedan. Jag gick till kyrkogården. Väl inne på kyrkogården var det mörkt och kusligt. Jag gick allt längre in och mörkret omf´gav mig. Skuggor började framträda . Men framförallt var det tyst, alltför tyst... Jag insåg att jag inte ville hamna där. Jag vill inte ligga där kall och död p.g.a min egen dumhet!  Så jag bestämde ännu en gång att nu söker jag hjälp. Men på väg hem köpte jag onyttighter likaväl och fortsätter nu. Jag t.o.m tappade kakan på marken, men tog ändå upp den och åt. Usch! Jag vill få hjälp på något sätt men ändå inte. Jag kan ju inte ta på samhällets resurser och ta platser som andra skulle behöva mycket mer än vad jag gör. De kan väl ändå tro på på att tjocka JAG har en ätstöring? Nej, så dumma är de inte. Dessutom vågar jag inte gå upp i vikt på det sättet. Men jag klarar det så bra själv. Haha. Men jag ska gå ned i vikt, sedan kan jag kanske söka hjälp om jag känner att jag behöver det. Men jag tänker inte dö självmant. Men på senaste tiden så har jag tyvärr övervägt tanken. Men nej, jag ska inte göra det! Jag ska aldrig sjunka så lågt och ta mitt eget liv. Nej. Aldrig! Det är ett löfte!

Ärligt, jag vill bli smal, men jag vill också må bra! Jag vill inte tänka på mat dygnet om, på hur mycket kalorier jag måste förbränna om jag äter det eller det osv... Jag har försökt att äta normalt innan, men det funkar inte. Någon som har förslag på nyttiga matscheman med lagom stora måltider så att man går ned i vikt mer hälsosamt? För jag är trött, så trött... Jag vill vara leva och vara lycklig. Jag vill inte ha det så här, men samtidig så har detta blivit min vän/fiende i ett och jag vet ingen annat längre...

Mat:

• Ananas (45 kcl)
• Grönsaker (40 kcl)
• Lättyoghurt med banan och bär (105 kcl)
• 3 st ostmackor/kalkon, 3 st pannkakor med sylt, O´boy, 100 gram choklad, glass, banan (spydde...)

Jepp, jag sjunker allt lägre för var dag som går som ni ser. Nu har jag börjat på allvar med att kräkas igen. Fresh säger jag bara! Tyvärr så var jag inte ensam hemma, så jag fick ta till ett av mina många knep - spy i en påse på mitt rum. Cyklade till affären med suget i mig och tänkte ska jag spy upp mackorna och pannkakorna först, eller ska jag vänta till efter mina inköp? Haha, hur vrickad är man inte när man tänker så? Men men, eftersom jag har svårt att få upp mackor så väntade jag (dock med en känsla av äckel).

Väl i affären satsade jag på glass, eftersom det går lättare att få upp. I affären kollade en snygg kille på mig jättemycket, usch, han måste ha tyckt att jag var grymt fet och äcklig! Speciellt när jag köade med godis och glass i handen på en måndag! För när killar kollar på mig så kan dte ju inte vara för att de tycker att jag ser bra ut. Jag ska ju inte ljuga för mig själv. Sedan cyklade jag hem så fort som möjligt för att kunna vräka i mig det jag köpt. Men det gick inte tillräckligt snabbt, så jag påbörjade chockladet på väg hem.

Pappa frågade vad jag hade köpt i affären och jag berättade motvilligt att jag köpt glass (som jag delade med brosan). Han tittade skeptiskt på mig. Jag kunde bara tänka att fan - tänk så ser han igenom mig? Han måste tycka att jag är tjockast så som jag stoppar i mig! Jag tror han misstänker vad jag sysslar med. Han är inte dum.

Känslan efter att ha spytt är obetalbar! All ångest försvinner och jag känner mig ren och underbar. Varför har jag kämpat emot detta så länge? Jag vet ju att detta är hemskt dåligt, men hellre det än att bli tjockare och tvingas utstå ångesten. Jag klarade helt enkelt inte av att ha kvar maten i magen denna gång. Det har blivit alldeles för många sådana gånger på sistone och vågen pekar bara uppåt. Det måste bli ändringar!

Usch, kollar på "Du är vad du äter" nu. Det är så sjukt äckligt att se allt det de äter. Men jag ska fan inte säga något - jag är ju inte precis mycket bättre...

Har feber nu och mitt huvud värker. Är alldeles rödprickig vid tinningarna och svullen under ögonen som det brukar medfölja. Men jag MÅSTE ta mig ut och powerwalka minst en timme sedan, + mer träning också förhoppningsvis. Får heller inte glömma att ta med mig min "lilla" påse som ligger gömd i min gamla skräpåse...

Yes, this is my life.

HAHA fan vad underbar jag är! Jag är bara helt jävla fantastiskt bra på att förstöra för mig själv! Just nu sitter jag här ensam i natten och äter! Är uppe i hela + 1100 kcl!  Scones med sylt och smör, mackor och mörk choklad har åkt ned. Jag vet inte vad jag ska göra! Jag bara skrattar lite hysteriskt för mig själv. Jag är så korkad! Jag vill inte vara så här! Jag vill inte känna mig så här äcklig! Men jag var ashungrig för att jag inte hade ätit sedan fyra, men det borde jag fan klara! SVAG! SVAG! SVAG! DITT JÄVLA FETTO!