Har spring i benen. Hade varit riktigt skönt att träna. Men jag har redan förstört allt. Så jag förtjänar inte att träna idag. Då skulle det ju kanske kännas lite bättre och det måste man förtjäna.

Så imorgon.

Så mycket jag kunde göra för att trösta mig själv. Ändå sitter jag här på mitt rum, med bara mig själv och min ensamhet. Jag har gungat länge på samma gunga... Lyssnar på In Flames för att dämpa alla förvirrade tankar. Hellre ilska än ledsamhet. För vad? Ingenting har egentligen ändrats! Jag vet att ni inte förstår riktigt vad jag snackar om eftersom jag är så diffus, men det handlar om en kille (det verkar det alltid göra). Och jag är mästaren själv på att överdriva saker. Men låt oss bara säga att allt gick inte som jag hade tänkt det, drömt det, bestämt det på något sätt. Men ändå var det ingenting av bry sig om för om personen i fråga inte ser en, så är det väl inget, eller? Hade ju för fan en massa saker som täckte ansiktet och det var mörkt! Det enda man såg var mina ögon. Men ändå, jag kan inte släppa det... För det borde ha varit som jag hade tänkt ut.

Kom på att jag inte har skrivit om min matdag. Well, den har inte varit bra. Är inne på min fjärde chokladpudding för tillfället.

Vilket kap jag är...

Jävla bajsskit! Verkar visst som att "ödet" finns ändå, även om det fixar typ 10% bara. Åh, hatar mina känslor! Vill bara gräva ner de i en djup och mörk grav eller kasta in de i öppen eld!

Shit, shit, shiiiiiiiiit!!! Fan vad jag ballar ur av en liten meningslös, betydelselös liten struntsak. Fan vad det spritter i kroppen och fan vad jag fnissar!

Usch, gillar verkligen inte detta med att verkligen tycka om någon annan. Jag blir besatt så lätt för ingenting. Jag hoppas och blir sedan besviken. Är så lätt att kontrollera då... 

Men kanske (bara kanske) så gillar jag detta på något sätt. Inte för att det kommer att leda någon vart, men det får mig att känna mig aningen mänskligare. Ska verkligen försöka att inte fly denna gång. Får ta tjuren i hornen och råka hamna på samma ställe som han. Jaja...

Fick veta igår att några av mina kompisar är så oroliga för mig att de gråter. De är rädda att jag ska göra något dumt. Att jag ska vara självdestruktiv och ja, till och med göra det yttersta - begå självmord. Känns hemskt att jag, obetydliga lilla jag kan förorsaka så mycket smärta. Så får det bara inte vara! Försäkrade de att jag aldrig ska ta mitt liv. Jag vill leva trots allt. Jag kan inte stå ut med tanken på att jag, om jag tar mitt liv, då självmant skulle sätta slut på min existens och förstöra så många andra liv. För jag vill leva och kan inte ens förseställa mig att dö självmant för ett så själviskt själ.

Så patetisk är jag inte.

Det kan ha varit så att jag har träffat en kille som jag skulle kunna tänka mig att bli tillsammans med. Mina kompisar säger att han verkligen verkar gilla mig, att han tittade på mig hela kvällen och blablablabla allt sådant... Men varför kan jag aldrig tro på dem?

Var så glad när jag kom hem igår. Kunde inte sluta upp med att le sådär fånigt. Det var länge sedan det var så och det var länge sedan jag hade en chans på den jag gillade. Men sedan började min kända självgranskning; varför i hela världen skulle han gilla mig? Varför skulle jag vara god nog på något sätt? Jag förtjänar inget - ingen! Och även om han nu gillade mig så skulle jag bara förstöra allt om vi lärde känna varandra lite bättre. Så är det inte bättre att leva på något som kunde ha varit men aldrig skulle bli något?

Åh, detta kan driva en till vansinne! Och jag föraktar mig själv för att jag inte tänker göra något för att se om det kan bli något.

Jag är feg.

Men jag vill inte göra mig själv till åtlöje.

Alla skulle skratta åt mig.

Det är jag säker på.

Den fula tjockisen som tror att någon kan älska henne. Det är den bild jag har av mig själv. Så jag återvänder dit jag kom ifrån och lever vidare genom mina drömmar om lycka, kärlek och framgång. Sorgligt? Ja...

Har varit på bio ikväll och sett Shutter Island. Den var djup och helt okej. Påväg hem såg jag en uteliggare. Jag ville så gärna göra något för honom, men jag visste inte vad. Hade inga pengar och mina föräldrar säger åt mig att inte bry mig. Att man inte kan lita på vad de gör med pengarna. Och visst, somliga skulle kanske köpa sprit för dem, men jag väljer att lita på dem. Man får ta det onda med det goda istället för tvärtom. Känner mig nedstämd när jag tänker på att människor här i Sverige, just nu i denna stund irrar runt med tomma magar för att hålla värmen. Utan någon trygg hamn, ingen att lita på. Det är omänskilgt, men fakta.