Ska ut och festa ikväll.

Sedan igårkväll har jag hela tiden tänkt "Jag ska svälta ihjäl mig, vilket bra dödssätt! Ingen kan anklaga mig för självmord. Jag mådde ju bara dåligt och "glömde bort" att äta". Men nu har jag kommit på bättre tankar. Har varit rätt hyper tackvara mina lyckopiller. Tack gode gud för dem! Har städat som fan idag och sprungit 1 mil. Har "bara" ätit ett knäcke med keso. Nu ska jag ut och ha kul!!! Har inga förpliktelser, så jag kommer väl att slampa mig lite. Hehe, men jaja alla ska vi ändå dö en vacker dag. Palla tänka på sådant som kunde ha varit. Nu lever vi livet vänner! :)

Är här i mathelvetet. På min ena axel sitter en del av mig och garvar åt mig själv just nu. "Trodde du verkligen att du skulle klara det din tjockis? Gå bara och ät tills du sprängs, eller ännu bättre hoppa från den där bron som du så ofta tänkt på! Gör det! Gör det! Ingen skulle ändå sörja över ett fetto mindre"

Den andra delen av mig säger att det är en ny dag imorgon, då kan du ta tag i detta och svälta dig till din drömkropp. Inget friskt tänkande här alltså. Fan, jag kommer ingen vart! Har bara ätit, ätit, ätit och det enda jag vill göra är att träna ur mig allt fett och svälta, svälta svälta! Känna mig duktig! Känna tomheten!

Det känns som att jag ska spricka av ursinne! Vad är jag för en vän som blir så sjukt avundsjuk på en av mina bästa vänner när hon planerar in saker med en annan kompis som vi borde göra? Varför säger hon saker till henne som hon brukar säga till mig? Jag vet att jag också gör så, fast på något sätt så är det inte samma sak. Hon har så många som älskar och beundrar henne och varför skulle de inte göra det, hon är ju perfekt! Fan vad jag avskyr att jag inte bara kan strunta i detta och acceptera att man har fler än en vän. Jag vet ju hur korkat detta låter! Men hon är ju min! Hon är ju min bästis, ingen annans! Jag är sinnessjuk, ärligt, det känns verkligen som att jag är det!

Maten är hela tiden en kamp och jag försöker att inte få ångest över att jag inte tränat idag, då jag är riktigt förkyld. Masade mig i alla fall ut på en 30 minuter kort promenad... Men jag känner mig äckligt omotiverad vilket är hemskt dåligt! Nu fan har jag ju tid över! Då borde jag klara av att bli smal och vacker och koncentrera mig på det. Men nej, istället kommer jag säkert bli en riktig soffpotatis och min feta mage kommer att täcka mina lår och slutligen så kommer jag att dö. Det är åtminstone en befrielse! Men nej fan jag skulle ju inte tänka så här! Jag skulle ju bli frisk! Det är ju därför jag har hoppat av utbildningen, eller lurar jag bara mig själv?

Som rubriken så klart säger, så har jag kommit till ett vägskäl i mitt liv. Känner och har väl egentligen alltid vetat att jag inte borde ha börjat studera direkt efter gymnasiet. Jag gjorde ju det bara för att slippa tänka, för att visa hur duktig och motiverad jag är! Men faktum är att jag inte klarar av allt, både familjens problem, studierna, mina problem och vännernas problem... Så jag har beslutat mig för att hoppa av. Vet att det låter som att jag bara ger upp, men jag känner att jag måste bli frisk först för att sedan fungera normalt och kunna ta in studierna. För just nu går det inte. Vet bara att jag vill arbeta med människor. Så det bli socionomutbildningen när jag blir redo. Just nu vill jag egentligen bara skriva. Jag vill skriva en bok, en deckare. :) Men jag vill nog också jobba, så det blir en hel del samtal och liknande i veckan.

Men det känns rätt och det är MITT beslut.

Utgång ikväll. Känner mig riktigt baaad idag, så det blir kortkort! ;P Om bara mina händer kunde sluta skaka. Men ingen verkar ha märkt det än. Jag är bra på att vända uppmärksamheten åt annat håll!

Det som gör oss ätstörda unika och riktigt farliga, tror jag är vår vilja. Vilka motgångar vi än möter i vår kamp mot den perfekta kroppen så ger vi aldrig upp! Vi börjar alltid om igen efter varje misslyckande. Jag vågar inte ens tänka på hur många gånger jag har tänkt den tanken och hur många gånger jag har misslyckats för att sedan börja om på nytt... Känner ni igen er? Så har min dag varit. Jag hade tänkt unna mig godis, men det slant någonstans på vägen och blev en rejäl överätning. Hamnade nog någonstans runt dagsintaget. Försökte att inte få panik över detta, det är så sådant som händer intalade jag mig, det vet jag. Men jag kunde inte låta bli med att kompensera detta misslyckande med HÄRLIIIIG TRÄNING!!! :D Sprang så att det kändes som om knivar skar inuti mina knän! Men fan vilken känsla det är efteråt! Vilken adrenalinkick, vilket lugn! Blev även den vanliga hemmaträningen. Skäms över att min mage kurrar nu, men den ska inte få vinna ännu en gång idag!

Jag träffade inte killen idag. Vägrade helt enkelt. Det kändes så fel och jag tänker verkligen inte offra mig själv bara för att han är så sjukt påhängsen och verkar grymt kontrollerande. Jag är min egen person och det är bara jag som äger mig! Inte en jävla kille som trackar en med 100 sms/dag och kollar vad man gör var minut. Verkar bli svartsjuk för minsta lilla. Sådant tänker jag verkligen inte utstå. Nej, jag behöver ta hand om mig nu! Fyfan för killar!

Varför kan jag inte säga nej? Nu har jag fått två efterhängsna killar efter mig och jag ska träffa en av de idag (som uppenbarligen bara är ute efter en sak...). Usch, detta borde kanske egentligen kännas bra tycker man, att man är "eftertraktad". Men det känns bara skit, för jag vet att ingen av de killarna är rätt för mig och jag känner mig så fångad att jag bara vill skrika och riva mig loss! Nu förstår jag hur en fågel i en bur känner sig... Men samtidigt vill jag ju inte vara otrevlig och jag vill ju gärna ha lite killkompisar Får göra det klart för de bara. Måste sluta upp med att småflörta tillbaka till killar. Men det är inget som jag gör medvetet för att få uppmärksamet, jag är bara så som person liksom.

Har inte ätit något än så länge. Vet att jag borde få i mig något, men har ju en jävla klump i magen och det är ju inte så lätt att äta då...