För att inte störta samman, visar jag inga känslor.

För att inte börja gråta, stirrar jag tomt på dig.

När du gråter, sitter jag vid din sida.

Men jag kramar dig inte.

Jag säger inte de ord som jag vet att du skulle må bättre av.

Jag förklär inte längre sanningen.

För jag är trött på upprepningen av samma jävla sak om och om igen!

Som alltid jag verkar sluta som boven i dramat i.

Jag är trött på skriken, på det onödiga våldet.

På alla hårda ord.

På morgondagen som alltid medför glömska.

Hos er - aldrig hos mig.

Mitt yttre jag är täckt av is, men mitt inre jag sprutar lava.

Förtär min insida med brännande sår.

Bäst att hålla det tämjda lejonet i sin bur...