Jag är jämt så kluven. Som om en sida drar mig åt ett håll och en annan åt ett annat. Då vill jag bara lägga mig ned på golvet, sparka, skrika och slå på mig själv. Jag vill inte vara jag då. Jag vill vara en person som verkligen lever ut det hon önskar och vill. Jag vill vara stark, modig och självförverkligande. Jag vill inte vela, för jag vet att jag ändå alltid väljer den tryggaste utvägen.

Som i kärlek, jag väljer att låta bli för att inte bli sårad, för att inte blotta mig själv. Samtidigt vill jag inget hellre än att vara lyckligt kär. Men på grund av min feghet så får jag inte uppleva något av ovanstående. Förutom ensamhet och självförakt. Jag mår bara sämre och sämre och ja, tar ut det med min obsession med maten antagligen.

Vad är det för ett liv?

Jag väljer att tro på att om jag fokuserar och anstränger mig för att bli smal så blit jag lycklig, omtyckt och älskad. God damn vad jag ljuger för mig själv! Jag är bara så jävla sorglig att det inte är sant!

Okej, pillerna verkar funka bra! Är inte särskilt hungrig eller sugen på något, för jag mår illa och är småskakig och rätt varm. Hoppas att de ger resultat!

Baren däremot var ingen höjdare. Första tuggan är god, men sedan bara tuggar och tuggar man resten i en halv evighet. Även konsistensen är rätt konstig, men det går i alla fall ned. ;)

Fortsätter med dagens in- och ut.

In:

normalt dagsintag

Ut:

-300 kcl (inte mycket, men bättre än ingenting!)

FAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!

Nej, jag var visst inte så duktig ändå igår... Kunde ännu en gång för allt i världen inte somna. Åt upp mig till totalt 1400 kcl den dagen istället för 1000. Ville bara säga det. Men de tär inga deppiga miner här för det. För mina stuff från Gymgrossisten har kommit! Oh yeah! Har redan börjat med pillerna. Hoppas de bränner lika mycket fett som de lovade, för de var inte precis billiga...