Fick följande kommentar idag och eftersom personen bara undertäcknade med "F" så väljer jag att svara i ett inlägg.

Fråga:

får alltid känslan av att de som har bulimi är stolta över det.... menar, hade du skämts, skulle du inte skriva om det här right?
Vill du att alla ska tycka synd om dig?
Jag föredrar att försöka vara nöjd med mig själv och fullständigt skita i om andra inte är nöjda med hur jag ser ut och beter mig, det är ju mitt val.
Försök göra samma du, även om det är svårt. Du är alltid värd att få äta, men frågan är om de andra jävla människorna på jorden är värda att du ska gå hungrig?

Mitt svar:

Jag vet att inlägget var menat som ett "uppvaknande" från dig till mig. Tack. Men för att börja svara på en av dina frågor - jag förtjänar inte mat. Det är fel, det vet jag, men det är så jag känner. Det är det jag kämpar mot/med dag in och dag ut.

För att svara på din andra fråga - Jag är verkligen inte stolt över att vara bulimiker. De senaste åren har varit fruktansvärda på grund av det. För tillfället äter jag så mycket att jag nästan sprängs. Jag kan inte sluta.

Jag gråter.

Jag hatar mig själv och alla andra för att de har ett liv, för att de fortsätter att älska mig när jag inte kan det. 

Jag tränar som en galning.

Men jag spyr nästan aldrig längre. Så jag går upp i vikt. En hel del! Villket gör att jag mår ännu sämre.

Jag skär mig för att få bort ångesten.

Jag tar farliga piller för att bli smal.

Jag försakar vänner och familj - så hur fan skulle jag kunna vara stolt över detta?

Jag skriver inte här för att få medömkan. Utan jag skriver här för att jag måste få ut mina känslor på något sätt. Måhända att jag känner samhörighet med många av er där ute, men det är ju inte negativt.

Jag skriver anonymt för att jag inte vill att någon ska veta vem jag är. Om fallet vore annat, hade det kanske vittnat på en stolthet för denna förtärande sjukdom. Men tro mig - så är inte fallet.