Jag känner mig som en fet, äcklig gris. Min mage är uppsvälld och degig efter allt bröd jag tryckt i mig. Totalt har jag fått i mig lite under 1400 kcl idag! Fan, vad äcklig jag är! Jag vet att det inte är överdrivet mycket, då mitt kaloribehov för att behålla vikten ligger på drygt 2000 ksl/dag. Men det går in genom ena örat och ut genom det andra liksom. Det hade varit mer okej om det hade varit kalorier från annan mat, men nu kommer de flesta från mackor och smör (!). Usch! Jag avstod från toalettbesöket efteråt i alla fall. Som vanligt tog det emot, men jag var starkare i det avseendet. Halsen värker fortfarande sedan förra gången. Men jag har bestämt mig för att inte flippa ut alltför mycket över maten idag. Det är så tröttsamt. Men likaväl så sitter den där bekanta klumpen i halsen på sin vanliga plats och gör det svårare för mg att andas.

Blir det någonsin lättare?

Denna låt stämmer in på mig så bra att det inte är sant (åtminstone den första biten). Kent är som terapi för mig. Älskar verkligen deras musik. Nåväl med risk för att låta alltför fjortis, här kommer texten:

Spelar det längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu
Via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej

Men ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Men ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Men ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Men ingen, ingen, ingen, ingen hör...

Och gäst ikväll är Jesus
Han har kickat heroin
Han läppjar på sitt glas
Och Ramlösa blir vin
Han berättar om sina vapen
Sin tid i San Tropez
Om att ge sig själv en chans
Om sin nya Z3
I en värld av idioter
Står han först i kön
Han berättar framför kameran
Om hur han bytte kön
Eller något helt annat
Som också är privat
Om alla dom han älskat
Och dom han bara sög av
Men han sa alltid nej

Men ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Men ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Men ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Men ingen, ingen, ingen, ingen hör...

Gårdagen gick hyfsat bra. Avstod från kakor hos kompisarna och tuggade istället på ett äpple. :) Ångesten efter frukosten blev även allt värre, men samtidigt vet jag att jag behöver en bra frukust för att orka med dagen. Men jag hade grymt mycket ångest även efter en laxsallad som jag åt på dagen. Den var ganska kalorisnål och kände att jag var tvungen att äta något "ordentligt" innan jag gick ut. Men kände mig bara så äcklig... Men jag försökte intala mig själv om att jag och min kropp BEHÖVDE detta. Jag älskar ju att vara nyttig och jag vill få i mig de fetter, vitaminer osv som min kropp behöver. Är stolt över att jag åt väldigt jämnt under dagen trots att det tog emot. Så det gick framåt och jag kämpade emot ångesten.

Mat:

• Musli med lättyoghurt, hallon (160 kcl)
• Ananas, vindruvor (95 kcl)
• Laxsallad med fullkornspasta (320 kcl)
• Banan (75 kcl)
• Äpple (70 kcl)

Totalt: 720 kcl (Antagligen mindre, eftersom jag har en tendens att hellre överräkna än tvärtom. Men matintaget ser jättestort ut. Usch, vad äcklig jag är!)

Träning:

• 400 situps
• Crosstrainer-35 min (300kcl)

Detta var då gårdagen... Vägde mig imorse och jag har snart lyckats gå ned allt jag gick upp efter hetsen. Jag har dock inte kunnat träna annat än en massa situps och liknande idag. Jag har visst överansträngt foten efter för mycket träning... HAHA inte tränar väl lilla jag såååå mycket? Ha. Men men, idag har ångesten åtminstone inte varit lika stor som vanligt och jag äter lite mer avslappnat idag. Jag kämpar, men har ändå min gräns.

Mat:

• Vindruvor (65 kcl)
• Ananas (65 kcl)
• 2 tunna knäcke med 1 skiva kalkon, keso, 2 cocktailtomater (70 kcl)

Totalt: 200 kcl

Träning:

• Pw 1h, 40 min
• 500 sits
• Pw 1h

 Det är så här alla dagar borde vara! :)

Det blev ingen frukost imorse. Jag hade en stor ångestklump i halsen och kunde bara inte förmå mig till att äta. Äter dock några vindruvor nu för ja, ni vet ämnesomsättningen. En lustig sak inträffade idag. Jag hade ju bestämt mig för att visa hur "glad" jag är. Men min kompis frågade om jag var glad och jag sade "ja, jag ler ju" och log det största leende jag kunde hitta. Hon skakade tvivlande på huvudet och sade "ja, men ler du på insidan?". Jag svarade lite defensivt med att skämta bort det. Jag spelar alltid clown när något blir jobbigt. Jag tror det är de som alltid verkar glada och skämtsamma utåtsätt som man borde se upp med. För vi döljer ofta ett hål av ensamhet, tomhet och massor med problem för oss själva. Men kan ändå inte låta bli att tänka; är jag verkligen så genomskinlig?

Senare kom vi in på ett annat favoritämne; mat...

Kompis: Åh, vad jag är hungrig!

Jag: Usch, mat - fan vad äckligt. Jag mår illa!

Kompis: Spyr du när du äter du så mycket som du mår illa?

Jag: (blir lite smått panikslagen) Nej, jag äter jättemycket ju!

Kompis: Har du ätit idag?
Jag: Ja, självklart! Jag älskar ju mat!

Så här fortskred det ett tag, med de andra kompisarnas blickar. Shit vad pinsamt att prata om sånt när jag är så tjock som jag är! Om jag hade varit mager så hade det ju varit en annan sak om hon oroat sig. Men jag förtjänar ingen omsorg av någon! Fan vad hon ser igenom mig! "Nejdå, jag spyr aldrig! Jag äter massor med mat" (ingen lögn dock, men varvas med bättre dagar med mycket mindre mat). Mitt liv består utav lögner. Men det funkar åtminsone bra med andra och jag tror att jag kan övertyga henne om att jag "mår bra".

Älskar låten "The great pretender" med Freddie Mercury. Den beskriver mitt liv så bra:

Oh yes I'm the great pretender (ooh ooh)
Pretending I'm doing well (ooh ooh)
My need is such I pretend too much
I'm lonely but no one can tell

Oh yes I'm the great pretender (ooh ooh)
Adrift in a world of my own (ooh ooh)
I play the game but to my real shame
You've left me to dream all alone

Too real is this feeling of make believe
Too real when I feel what my heart
can't conceal

Ooh Ooh yes I'm the great pretender (ooh ooh)
Just laughing and gay like a clown (ooh ooh)
I seem to be what I'm not (you see)
I'm wearing my heart like a crown
Pretending that you're still around

Yeah ooh hoo
Too real when I feel what my heart
can't conceal

Oh yes I'm the great pretender
Just laughing and gay like a clown (ooh ooh)
I seem to be what I'm not you see
I'm wearing my heart like a crown
Pretending that you're
Pretending that you're still around

Jag är så jävla underbar! Mitt löfte om att inte kräka, ja... det gick halvt åt helvete... Dvs jag stoppade fingrarna i halsen igen, men mina kräkreflexer verkar inte funka längre. Panik! För det kom bara upp otroligt lite, trots att jag hade halva handen nedstucken i halsen. Lyckat säger jag bara! Magen är äckligt fylld, knogen är halvt sönderbiten och ångesten gnager. What a wonderful life! Jag vill skrika! Jag vill gråta! Jag vill skada mig själv ännu mer! Jag vill glömma! Jag vill att mamma och pappa ska förstå, men ändå inte.

Det känns som att mitt liv nuförtiden bara går ut på att räkna kalorier, oroa mig och ha ångest. Jag lever inte, men jag är heller inte död. Jag funkar bara inte längre! Jag borde plugga, men jag orkar inte. Jag borde oroa mig för viktigare saker, men jag bryr mig helt enkelt inte längre.

Jag gjorde även en annan sak som jag inte hade gjort på väldigt länge. Några gånger för ett par år sedan skar jag mig. Det tog ett år till innan jag gjorde det igen, dessa gånger lite mer, men jag kunde sluta. Sen i förrgår i en ångestattack, tog jag fram det som låg närmast - en sax. Jag ristade bara lite. Men det kändes bra, nästan för bra. Men det kom inget blod. Men idag fick jag en ångestattack till och såg den där ruvan. Den hade läkt, men det hade ju inte jag. Så fram med saxen igen och denna gång trängde lite blod fram, det kändes bra. Ångesten försvann och koncentrerades istället på den där svidande känslan. Men jag får inte låta detta bli en vana! Jag har nog med problem så att det räcker och blir över.

Igår när jag var ute på en av mina ökända promenader, gick jag över en bro, ställde mig vid räcket, såg bilarna köra förbi och den föbjudna tanken dök upp i mitt huvud "undra hur det skulle kännas att hoppa?". Samma sak hände när jag tittade upp på ett höghus. Om jag skulle hoppa, så skulle jag kanske bara för en sekund känna mig fri. Ingen smärta, ingen ångest, bara fridfullhet - lugn. Farlliga tankar, men en del av min vardag. Så snälla ni, bli aldrig som jag!

Jag vill vara så ärlig som mötligt på denna blogg och än en gång så går det hemskt dåligt... Jag äter alldeles för mycket, för onyttigt, igen. Kan man göra annat än att hata sig själv? Suck!

Jag skrev innan att jag inte skulle äta något idag. Men jag fick panik. Jag vill ju inte att min kropp ska ställa in sig på svält, måste ju tänka på min ämnesomsättning. Så idag har jag ätit:

* 2 tunna knäcke med lättkeso, 2 cocktailtomater (100kcl)

* liten banan, knäcke (90kcl)

 Totalt: 190 kcl

Jag har även tränat crosstrainer, 1 h pw, 500 situps (hittills)

Jag har även börjat med en ny matbok igen. Annars förlorar jag bara kontrollen och äter hejdlöst. Måste återta kontrollen.