Det känns som att alla förväntar sig att jag ska klara av allt. Att jag ska stå ut och alltid fortsätta livet med ett skinande leende. Men när allt är mörkt inuti en, hur fan kan man då kunna visa upp ett ärligt leende? När jag är ute och går är jag näst intill säker på att jag ser ut precis som det tomma skal jag känner att jag är.

Btw, min dag har matmässigt redan gått åt helvete och jag som ska på bio och restaurang med mamma och brosan ikväll... Vill verkligen inte nu. Men det blir väl till att använda mina sista krafter till att betee mig som en någerlunda fungerande människa.

Det känns som att jag undermedvetet bara fiskar efter komplimanger för att sedan avfärda dem med en likgiltig axelryckning och förakt mot mig själv. För inte är jag vacker. Inte är jag smal, rolig, trevlig, snäll, älskvärd, underbar eller någonting sådant som jag får höra av folk. Jag är bara ett skämt. Jag är ett skrämt spöke som förtvivlat famlar omkring i mörkret för att finna mening med allt och alla. Halvmesyrer accepterar jag inte. Ingenting som inte är det bästa duger någonsin för mig. Jag irrar omkring för att jag, hör och häpnar, verkar gilla att vara nedstämd. Är det självvalt? Vill jag verkligen vara den här depprimerande filosofen som alltid drömmer, tänker och sörjer det som har varit, är, kommer att bli och aldrig kommer att ske? Som aldrig riktigt orkar med att leva för att det ändå kommer att gå åt helvete som det alltid har gjort? Fokuserar jag bara på det negativa och glömmer det fina? - ja, just så är jag! Ibland blir jag rädd för att jag kanske undermedvetet leder mig till samma trygga punkt inom mig för att få ro och tystnad. Kanske behöver jag finna ljuset för att då finna meningen i min tillvaro.

Mitt dumma, jävla, störda nöt som gjorde mig av med pillrena! Borde ju ha fattat att jag inte fungerar utan dem! Livet funkar inte riktigt utan dem! Tröttheten tar över. Allt förlorar meningen. Detta var ju min förtvivlade undanflykt och jag är visst inte redo att ge upp den än, men jag fortsätter med min kamp (hoppas jag),,,

Jag har inte gjort något fel! Jag var tvungen att handla så i den situation som vi befann oss i. Polisen och socialen säger att jag gjorde rätt. Jag ville bara skydda min familj och pappa sa faktiskt till mig att ringa polisen. Så varför känner jag mig så jävla eländig?

När jag tänker tillbaka på den kvällen, så kan jag inte gråta. Jag kan inte tillåta mig att känna så att det blir som den kvällen. Jag fick ett sammanbrott då och bara grät som ett barn och låg i fosterställning på golvet, medan min värld rasade ihop kändes det som. Och allt pågrund av mig.

Jag trodde att allt var slut. Jag trodde att mamma var borta för alltid. Jag var beredd att hitta hennes livlösa, blånande kropp när vi sökte efter henne i mörkret. Jag var beredd att ta förväl. Men så blev det inte. Hon är här och hon säger att hon älskar mig. Men den natten skrek hon bara om hur mycket hon hatade mig. Den natten var hemsk. Brosan var helt tom och pappa var nervös och tårögd. Jag kände att jag inte kunde göra något för att göra situtionen bättre på egen hand.

Så därför ringde jag.

Jag var rädd.

Jag var självisk. Jag trodde att allt skulle gå åt helvete.

Men nu sitter jag här ändå i just detta ögonblick. Allt verkar bra, mamma säger att allt är bra förutom socialen och polisen, som var mitt fel. Hon vägrar att ta emot hjälp och det verkar som att vi är tillbaka där vi startade. Vi är tillbaks på ruta ett och jag är så jävla rädd, men ändå beredd på en ännu värre natt. För om vi inte tar itu med detta, så kommer vi att krossas ännu mer. Det, det är jag säker på. Men hon vill inte lyssna på mig. Så det blir väl bara att vänta ut nästa världskrig...

Massa dumle i magen.

Känslor just nu:

Uppblåst!

Tjock!

Äcklig!

Krämig!

Jävlig!

Full!

Lat!

Äckel!

Dö!

Död åt mig och mitt feta äckel!!!

Det var väl ungefär en vecka sedan jag skrev något här på bloggen. Under denna vecka har det hänt mycket och det är därför som jag har varit så frånvarande här.

Pappa, om du läser detta, så berättade ju du att du har snokat runt bland mina personliga texter och dylikt för att få reda på hur jag verkligen mår. Antagligen så kommer du att läsa just detta också. Antagligen borde jag vara rasande på dig som går igenom mina privata och mörka tankar. Men om du mår bättre av det så gör det faktiskt inte mig något. Trots att du läser min blogg så tänker jag verkligen inte sluta att skriva här bara för den saken. Jag behöver detta för att skriva av mig och det är väl bättre att jag gör det än att jag tar ut det på andra dåliga saker, inte sant? Men när jag tänker på allt som du måste ha läst här, blir jag ledsen. För de sakerna är så känsliga för mig och jag vill ju inte att du ska veta om de sakerna, för jag är ju eller vill vara stark inför er.

Så därför pappa, kommer jag att skriva om det som har hänt för att jag behöver lätta på mitt hjärta någonstans,för någon, nu när jag inte får berätta om det för mina vänner. Här är jag ju (eller borde vara) anonym och det är ju mina kära tillflyktsplats som säkert mer än en gång har räddat mig från att göra riktigt, djävla dumma saker.

Har nog "i alla fall" lyckats komma upp i ett normalt dagsintag, även om det mestadels har blivit mackor och min mage är i uppror just nu. Men när man är med kompisar i så många timmar så gör det väl ändå ingenting? Vi har haft det så mysigt idag, ett minne för livet.

Allt kändes så självklart igår. Vad jag skulle göra, hur jag skulle göra det. Jag har verkligen kämpat idag. Men vet inte riktigt hur det har gått. Jaja, jag får väl fortsätta kämpa imorgon. Rom byggdes ju inte på en dag.