Träning:

• Situps - 120 kcl
• Crosstrainer - 265 kcl
• Promenad - 300 kcl

Totalt: - 685 kcl

Mat:

ca 300 kcl

Det är en bra början! :) Är så rädd för att förstöra allt. Klarar inte av att umgås med kompisar just nu. Så då är jag där igen - jag stänger ute de jag älskar för att banta... Men det är väl så det får bli tills jag fått ordning på allt.

Har legat och vänt och vridit mig hela natten. Svettats, oroat mig och haft ont i magen. Vaknade slutligen halv sju med en malande magkatarr. Fjärde dagen i sträck... Så har proppat i mig all möjlig medicin mot det nu. Det är nästan borta nu. För stunden i alla fall...

Jag har hittills ätit ett halvt knäckebröd. Detta är början på en bra period av mitt liv. Jag ska gå ned så jävla mycket i vikt nu! Jag måste ju få ordning på detta! Måste kunna stå ut med mig själv ju. Så nu första dagen blir det bara knäckebröd. Det ska inte vara saker som jag njutar av och jag ska träna ordentligt! Oavsett smärta. Jag ska komma in i en ren och vacker period. Händerna skakar igen av koffein och stackers. Även det är okej. Det känns bra - bakant.

Så nu kör vi vägen upp till min himmel!

Är det inte bättre om jag ger upp alla jag älskar innan de ger upp hoppet om mig?

Då skulle jag i alla fall slippa det och de skulle slippa jobbiga mig med sina humörsvängningar.

Hon som alltid snackar när hon egentligen borde hålla käften.

Hon som är så fruktansvärt egensinnig.

Hon som är så jävla ytlig.

Hon med alla sina problem.

Hon som bara förstör.

De borde älska ett liv utan mig! Så jag håller mig undan från de ett tag. Egentligen mer för min än deras skull. Jag är svag och kommer att sakna de för mycket. Men jag måste komma igång igen. Ni blir det militärtakter framöver! För om jag inte har något annat, så ska jag i alla fall ha en smal kropp.

Så det så!

My picture is fading away

My breath is almost nothing at all

Life has forsaken me

So has you

So I shall forsake it all

I will shrink to an angel-like person

Then I shall be invisible, but on my own way

You will never ever forsaken me again

Ni får uthärda ännu ett inlägg av mig denna fredagskväll. Det kommer hög musik från alla rum i denna lägenhet i alla dess genrar, skrik från vardagsrummet och en sorgsen tjej framför denna dator. Men jag är samtidigt glad för min kompis skull som verkar lycklig. Hon har visst träffat en underbar kille. Han vill ha henne och tvärtom. Längre än vad jag någonsin har kommit. Love is in the air... Så jag tänker inte dra ned henne i min skit igen. Jag ska inte förstöra hennes lycka med mitt elände.

Finns sprit hemma. Borde supa mig redigt full och sedan slå flaskan i väggen och skära upp mina handleder. Bara ligga ned på golvet och se livet rinna ur mig. Bli allt svagare och svagare. Förlora medvetandet och vandra bort från denna verkliget. Låta det snabbt. Men jag kommer inte att göra det. Jag kommer inte att supa sönder mig än. Men handlederna kommer tyvärr att få ta stryk. Måste ju lätta på värdelösheten på något sätt.

Magkatarren vill heller inte gå bort... Den är väl mitt straff för villken fruktansvärd människa jag är.

Ja, här sitter man igen och fråssar då, fast man inte borde det. Tittar på mina lår som växer sig till sig till gigantiska proportioner. Borde verkligen börja om på nytt. Inget halvdant längre, för det funkar inte. Men jag vill ha mer. Vill äta mer nu! Damn...

Men varför skulle jag bry mig egentligen? Ingen vill ha mig och jag vill ha allt och ändå ingenting. Jag är trasig och det är enklast så här. För ju tjockare och fulare jag blir, desto större anledning får jag till att unvika livet, för att sedan dra bort den sista livslinan.

Jag är nära.

Läskigt nära nu.

Men jag tänker inte skrika ut ett "hjälp", hur det än går.

Är inne i en magkatarr-period nu. Det verkar förutom stress och dåligt ätande vara säsongsrelaterat för min del. Har redan ätit en hel del novalucol och druckit lunelax idag. Så jag kör på dynamiten nu istället-omeprazol arrow. Kör på det nu i en vecka eller så. Måtte det funka så att det inte slutar med magsår.