Igår var en riktigt hemsk dag i mitt liv. Jag hade askul när jag grillade med kompisarna och deras killkompisar... Men jag kan inte dricka i lagom mängder! När det vankas sprit och man får ta så mycket man vill, ja då är fan jag framme! Jag shottade lite och fick från olika från kompisarna. Vodka, likör, olikas sorters viner, cider... Ja, det var väl allt. Jag åt även 2 korvar med bröd. Jag förträngde känslorna och tankarna som medföljde, eftersom dagen ändå redan hade gått åt helvete. Då kunde jag ju lika gära straff amig ännu mer. Men det skulle jag få ångra sen.

Senare kom vi iväg, vi hade missat bålet och tivolit hade stängt. Jag strulade med en kille som jag inte ens var intresserad av och mina kompisar stod över oss och försökte hindra mig från att göra dumma saker. Resten av kvällen är lite luddig, men jag började må skit runt denna tid. Jag spydde som fan och kommer ihåg mina oroliga kompisars vänliga ord. Men fan, jag vill ju inte att de ska bry sig om mig som bara förstör! Jag började balla ur, skrek hela tiden att jag ville dö, ältade mina problem och de hade jävligt svårt att dra hem mig. Så de ringde min pappa. Men polisen hann före och jag låg hysteriskt skrikande på marken och skrek "Döda mig, döda mig! Jag vill verkligen inte leva! Stick en kniv i mig!" eller något liknande. Pappa ser polisen med sirenerna på runt mig liggandes på marken berättades det och han tar med mina kompisars hjälp tillslut hem mig. Under den tiden hinner ALLT komma fram! Jag har bulimi, är aspackad, strulade med en kille, vill dö, har världens ångest och vet inte vad jag ska ta mig till! "Vi vet gumman. Vi vet att du har ätstörningar, men vi trodde att du kunde kontrollera det" säger han. Jag försöker hela tiden bryta mig loss från kompisarna och pappa. Jag var jävligt envis. Försökte kasta mig ut på gatan, för det enda jag verkligen ville just då var att ta mitt liv! Jag betedde mig som en psykisk störd människa. Det är jag nog också.

Men på något sätt fick de hem mig. Där höll jag fortfarande på på samma sätt och möttes av en skräckslagen mamma. Äntligen gick mina kompisar. Mamma började skrika på pappa att detta var hans fel. Jag låg i min säng då, reste mig upp. Ville hitta något vasst att sticka i mig för att slippa skriken. Knivarna var i köket, så jag tog min röda sax. Skulle sätta den i armen och locka fram lite blod, men pappa kom och drog bort den. Jag fick ångestdämpande medicin och pappa "sov" på mitt golv hela natten. That´s my Valborg...

Dagen som följde (idag) var förjävlig. Har aldrig varit så jävla bakis någonsin! Det blev även precis som jag visste nu. De vet ju "allt" och tittar och bryr sig så mycket. Jag orkar verkligen inte med det. Jag vill inte ha medömkan och allt som följer med det. De sa att vi ska ordna detta tillsammans så att jag blr frisk. Att de älskar mig. Jag tänkte bara att jag borde ha försökt bättre igår och verkligen avslutat allt. Mina kompisar ringer och vill veta hur det är. Jag vägrar prata med dem. Hur ska jag se dem i ögonen liksom? Jag har i alla fall inte ätit något idag. Magen är lika tom som jag. Jag orkar heller inte skämmas idag. Jag har mest sovit och haft ständiga besök av oroliga föräldrar. Damn, det var ju inte så här min "hemlighet" skulle komma ut! Men kanske är det bäst så egenligen. För jag tror aldrig att jag hade kunnat samla mod till att göra det själv. Jag slipper även resan till Tyskland. Så skönt! Jag hade inte klarat av det. Så ingen skola för mig på hela veckan. Vi får väl se hur/om jag pallar det. Det låter som alldeles för mycket fritid, vilket betyder betok för mycket tankar för min del...