Jag tänker aldrig ge mig! Nu när jag har lagt ned så patetiskt mycket tid åt detta, så tänker jag inte låta några motgångar hindra mig! Jag har säkert gått upp igen, men det tappar jag raskt på några dagar. Högst 300 kcl imorgon och i övermorgon! Jag vill få bort dallret, celluliterna och paniken.

Så jag hoppar upp i sadeln igen och rider mot ljusare tider...

Om jag hade varit med i en tävling om vem som kunde äta mest under kortast tid, då hade jag definitivt vunnit! Så om någon erbjuder en sådan och betalar för maten just nu, så bangar jag inte!

Jag hade bestämt mig för att äta väldigt lite idag och åt därför bara en crisp n light (20 kcl) till frukost. Blev därför enormt hungrig till lunch och hade världens huvudvärk. Åt lunch för alla verkar ha koll på mig nu. Men lunch sätter som sagt ofta igång hets för mig. Så när kompisen gick åt ett annat håll i stan, sprang jag in i på Hemmakväll och köpte lösgodis och 100 gram maraboo. Varför? - Jag behövde ladda ur! Damn! För en stund med godiset i munnen, kände jag mig lugn. Men att offra allt slit för en minuts njutning? Dte är definitivt inte värt det! Skämdes över att äta detta, så jag låste in mig på skoltoaletten och bokstavligt talat tryckte i mig resten av det jävla chokladet! Tänkte att jag skulle spy, men om jag inte ens kan göra nummer två i skolan, hur skulle jag då kunna förmå mig att spy? Men jag tänkte okej, allt för att slippa ångesten. Men självklart börjar några killar skrika och banka på dörren. Vågade inte riskera at bli påkommen... Så jag gick med min skam för att vänta på lektionen. Skrev ett långt sms som jag tänkte skicka till en vän. Turligt nog gjorde jag inte det. Jag skrev så här:

"Hej, vad gör du? Jag mår verkligen inte bra. Det känns som att jag bara förstör allt för alla. Jag orkar verkligen inte mer. Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag är så misslyckad och skäms som få. Så mycket skit som jag har tryckt i mig! Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag vill inte vara kvar här längre. Jag vill bara bort, så långt bort! Det är så många människor kring mig och jag kunde inte bry mig mindre. Jag är ensam även här. Jag kommer säkert att dö snart, för en själ kan väl inte bära på så mycket utan att förgöras? Det känns som att alla ser igenom mig, men samtidigt vet jag att de inte kan det. Det är väl mitt misslyckande som återspeglas i deras blickar. Skammen, självhatet... Åh, varför tog jag inte bara mitt liv när jag hade chansen? Men det har jag ju fortfarande, det gäller bara att våga. Ett kliv och jag slipper detta helvete."

Om jag hade skickat det, så hade hon väl oroat ihjäl sig och ringt min mamma. Nu när jag läser det så är jag oerhört glad över att jag inte skickade det. Sådant ska hon inte behöva bekymmra sig om. Hon har ju sina egna problem. Men jag sjönk ännu lägre efter detta. Smet in i ytterligare två affärer för att spendera pengar på glass och 3 muffins som jag tryckte i mig. Skyndade hem för att kunna spy. Men där var jag verkligen tvungen att göra nummer två och sedan när jag skulle spy, kom pappa innanför dörren... Jag orkar inte med detta! Att gå ner de äckliga kilona för att sedan gå upp de, sedan ner igen och så vidare... Min kropp säger ifrån. Jag har ingen ork längre. Jag orkar inte kämpa längre, men samtidigt vet jag att det är enda sättet. För jag klarar inte av att äta normalt! Jag gör inte det!