Jag hade bestämt mig för att äta väldigt lite idag och åt därför bara en crisp n light (20 kcl) till frukost. Blev därför enormt hungrig till lunch och hade världens huvudvärk. Åt lunch för alla verkar ha koll på mig nu. Men lunch sätter som sagt ofta igång hets för mig. Så när kompisen gick åt ett annat håll i stan, sprang jag in i på Hemmakväll och köpte lösgodis och 100 gram maraboo. Varför? - Jag behövde ladda ur! Damn! För en stund med godiset i munnen, kände jag mig lugn. Men att offra allt slit för en minuts njutning? Dte är definitivt inte värt det! Skämdes över att äta detta, så jag låste in mig på skoltoaletten och bokstavligt talat tryckte i mig resten av det jävla chokladet! Tänkte att jag skulle spy, men om jag inte ens kan göra nummer två i skolan, hur skulle jag då kunna förmå mig att spy? Men jag tänkte okej, allt för att slippa ångesten. Men självklart börjar några killar skrika och banka på dörren. Vågade inte riskera at bli påkommen... Så jag gick med min skam för att vänta på lektionen. Skrev ett långt sms som jag tänkte skicka till en vän. Turligt nog gjorde jag inte det. Jag skrev så här:

"Hej, vad gör du? Jag mår verkligen inte bra. Det känns som att jag bara förstör allt för alla. Jag orkar verkligen inte mer. Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag är så misslyckad och skäms som få. Så mycket skit som jag har tryckt i mig! Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag vill inte vara kvar här längre. Jag vill bara bort, så långt bort! Det är så många människor kring mig och jag kunde inte bry mig mindre. Jag är ensam även här. Jag kommer säkert att dö snart, för en själ kan väl inte bära på så mycket utan att förgöras? Det känns som att alla ser igenom mig, men samtidigt vet jag att de inte kan det. Det är väl mitt misslyckande som återspeglas i deras blickar. Skammen, självhatet... Åh, varför tog jag inte bara mitt liv när jag hade chansen? Men det har jag ju fortfarande, det gäller bara att våga. Ett kliv och jag slipper detta helvete."

Om jag hade skickat det, så hade hon väl oroat ihjäl sig och ringt min mamma. Nu när jag läser det så är jag oerhört glad över att jag inte skickade det. Sådant ska hon inte behöva bekymmra sig om. Hon har ju sina egna problem. Men jag sjönk ännu lägre efter detta. Smet in i ytterligare två affärer för att spendera pengar på glass och 3 muffins som jag tryckte i mig. Skyndade hem för att kunna spy. Men där var jag verkligen tvungen att göra nummer två och sedan när jag skulle spy, kom pappa innanför dörren... Jag orkar inte med detta! Att gå ner de äckliga kilona för att sedan gå upp de, sedan ner igen och så vidare... Min kropp säger ifrån. Jag har ingen ork längre. Jag orkar inte kämpa längre, men samtidigt vet jag att det är enda sättet. För jag klarar inte av att äta normalt! Jag gör inte det!

Jag vet inte om jag klarar av att lägga mig och sova nu med all mat i magen. Har fortfarande magkatarr. Men jag vet att jag måste sova på grund av provet första lektionen imorgon. Jag måste proritera skolan framför detta! För nu är det inte långt kvar! Åker till Prag snart (20-25 maj). Ska bli så skönt att få en paus (från förhoppningsvis detta också) och bara komma bort. Förresten, jag fick MVG på mitt projektarbete. :)

Jävla födelsedagstårta som triggade igång mig. Nu vet vi hur min morgondag kommer att bli... Fick också för mig att det var okej att trycka i mig en massa annat för att jag hade magkatarr. Bland annat en hel förpackning citronkex försvann spårlöst (lalalalalala), har ingen aning om vart den tog vägen och de är ju inte ens goda! Varför måste mamma köpa hem sån skit? Hur har er dag varit?

En ovanlig känsla idag: jag kände mig faktiskt... tja... inte så tjock och ful som vanligt. I mina nya chinos och nya linne, såg jag faktiskt inte... alltför tjock ut. Jag såg (hör och häpna) slim ut! Min mage var platt och trots mina breda höfter, så såg jag smal ut! Så frågan är; "Ser jag verkligen ut så, eller är det bara en illusion?"  Hur som helst hoppas jag att det varar ett tag.

Sörplar lite cola light nu. Jag är trött. Jag vet att det är för att jag har ätit för lite, men jag bryr mig inte. Detta är bara ett tecken på att jag är på rätt väg. Förresten, de där Allevo Fiber + funkar utmärkt! Nu slipper jag de värsta hungerskänslorna och en alltför högljudd mage.;P

Jag var ute på en promenad innan när jag sprang på min gamla dagmamma. Hihi, hon är så söt! Men hon kände inte igen mig så jag fick gå fram och presentera mig. Det var väl ungefär ett år sedan sist skulle jag tro. Jag känner mig alltid så obekväm med henne på något sätt. Det känns som att hon har en bild av hur jag är och att jag inte kan leva upp till den. Så jag blir stel och mina fraser konstlade. Men hon bara log och gav mig komplimanger om att jag hade vuxit, blivit så smal och är lika söt som alltid. Kan man göra annat än att älska henne? :)

Igår åt jag ett äpple och två knäcke med kycklingsskivor. Det går jättebra idag också, har hittills ätit ½ äpple och en fullkornmacka med kycklingsskivor. Jag var inte sugen, utan åt det för att visa familjen att jag åt, hålla igång ämnesomsättningen och för att jag behövde lite energi till skolarbetet. Hm, många dåliga ursäkter lät det där som, men de är ju sanna. Jag gillar dessutom att äta nyttigt! Det verkar som att mina helger matmässigt blir allt bättre. I alla fall sålänge jag stannar hemma...

Detta inlägg kommer inte alls att handla om mat (för en gångs skull), utan det kommer att handla om spöken. Tror ni på spöken? Jag gör det. Jag är övertygad om att de finns, då jag är mottaglig för dem. Det går i perioder då jag inte ser (inte vill se) något alls. Sedan kommer sådana perioder som nu, då jag inte får vara ifred.

Häromnatten satt jag framför datan och det blev alldeles kyligt till vänster om mig. Det var inget spöke i den mening som ni kanske tror att jag syftar på, utan det var energi om man kan säga så. Det är jättesvårt att förklara utan att folk ska tro att jag är helt blåst, men det var som att "det" försökte bryta sig igenom den imaginära mur jag lärt mig att bygga upp som skydd mot detta. Jag riktigt kände hur "det" ville åt min energi för att bli starkare. Jag bad dumt nog "det" att gå in i ljuset innan detta, så det var väl därför "det" blev så förbannat. Det är frusterat, avundsjukt på mig för att jag lever och inte "det". "Det" vägrade att lämna mig ifred den natten och det det resulterade i för lite sömn för min del. Så jag måste rena lägenheten igen. Suck... rum för rum.

Detta har skett många gånger och det har även hänt andra saker. Denna "gåva/förbannelse" tycks bara bli starkare ju äldre jag blir. Men jag har lärt mig att inte bli helt vettskrämd och kan hantera det betydligt bättre än förrut. Detta ligger i släkten, så jag kan ju inte inbillda mig (såvida inte vi alla har en genetiskt nedärvd tumör). Men ja, läskigt är det...

Okej, en liten äcklig sak här då. Nuförtiden när jag har ätit för mycket eller något onyttigt som jag inte borde ha ätit, så får jag kväljningar. Det är som att min kropp har blivit så van vid att göra sig av med maten att den spyr reflexmässigt. Jag får verkligen hålla emot när jag är bland folk... Är det någon som känner igen detta?