Har bakat kakor idag! Det blev chokladbiskvier och finska pinnar. Tihi jag är en riktig hejare på att baka (skryt). Smakade några tuggor som jag spottade ut. Det var bra, annars hade bara ångesten kommit ännu mer. Dock slank lite mörk blockchoklad också ned... Men det kunde ju ha varit värre.

Messade också till min lärare om att jag inte kunde följa med på resan. Hon ringde upp mig och jag kunde riktigt höra gråten i hennes hals. Inte visste jag att hon brydde sig så mycket om mig. Fan vad jag kände mig elak! Men jag hade verkligen inte klarat av att umgås med folk dygnet runt, fyra dagar i sträck, med massor av mat. Nej, jag hade ballat ur, det vet jag. Jag vill bara komma bort från skuldkänslorna.

Lillebror knackade precis på min låsta dörr för typ tusende gången idag. Han frågar oroat "Hur är det med bulimin?". Jag får inte fram ett ljud, ögonen fylls av tårar och han ger upp efter mitt uteblivna svar och går. Han säger till mamma att jag inte vill prata. Skit alltså vilken skitsyster jag är! Men att höra de orden från min lillebror. Det är bara för mycket. Jag mår verkligen inte bra idag, men jag borde för deras skull låtsas som att allt är bra. Jag borde klistra på mitt leende igen. Om jag bara orkade...

Ville bara passa på att tipsa om en sida som jag inte ha klarat mig utan. Med den kan jag hålla koll på alla era bloggar! ;P www.bloglovin.com/ - 55k

Jag har egentligen ingen ork kvar i kroppen, eller kanske är det min själ som är trött. För jag har ätit, det har jag! En normalstor portion All Bran med minimjölk. Jag är fortfarande mätt. Idag vill jag inte göra annat än att läsa era bloggar, träna, städa och vara allmänt låg. Jag orkar inte med mycket annat. Jag orkar inte tänka på andra förutom mig själv. Jag ska bli smal! Har ju en tid till ätstörningsenheten den 2 juni, d.v.s om mindre än en månad. Min vikt är åt helvete äcklig - 64,1 kg fett till 170 cm... Jag skämms när jag skriver ut siffrorna, men det är nödvändigt för att sporra mig. Mitt mål tills dess är att gå ned till minst 60 kg. Drygt 4 kg ner på 4 veckor. I have to make this! Så inget mer slarv med träningen och maten. Jag måste bli smal! Jag vill känna alla ben i min kropp! Jag vill inget annat nu! Gör mig smal nu! JAG STÅR FÖR FAN INTE UT LÄNGRE MED MIG SJÄLV!!!

Åh vad jag blir förbannad! Jag är så  nära att nå mitt "första" delmål! Men den jävla vågen vägrar visst att visa det där hektot mindre! Kan i och för sig bero på att jag inte har gjort nummer två nu på några dagar. Men jag ska fixa vikten tills imorgon! Det enda jag kunde tänka på när jag skulle sova var de siffrorna. Jag är så motiverad nu!

Träna! Träna! Träna!

Jag ska klara det nu! Are you with me! We can DO this!

Shit vad härligt det var! Kom precis hem från en urskön joggingrunda med in flames i öronen! :) Det var för längesedan som jag joggade utomhus. Men nu ska det bli andra bullar! Annars har har min dag inte varit särskilt driftig ; gjort klart uppsatsen (äntligen), tränat, solat, loppis med mamma. Ja, det var väl allt! Eller, just det! Jag har undvikit samtal med kompisarna idag också... Jag är inte snäll, menjag orkar inte med det för tillfället. Får så dåligt samvete över att de bryr sig så mycket. De borde ödsla det på någon som förtjänar det.

Mat:

• C-brus (8 kcl)
• Några jordgubbar (45 kcl)
• Nyttig bulle med l.keso, smörgåsgurka (150 kcl)
• 2 bitar daimtårta (!!!) - spydde, men det kom bara upp jättelite (kcl? men vi säger 450 kcl överräknat)
• Övrigt: 8 kcl

Totalt: ca 661 kcl (blir boljong snart och kanske ett äpple också, eller lite gurka, jag vet inte riktigt än om jag ska tillåta mig det)

Träning:

• minst 30 min. promenad
• 25 min. jogging
• 500 situps
• 75 hantellyft

Pappa åkte iväg idag  med sin flickvän. Han blir borta tills nästa söndag. Jag vet att jag inte borde känna så, men jag känner mig övergiven. Jag vet att han inte lämnar MIG, utan att han åker för att komma bort från mamma. Han är helt slutkörd. Men en del av det beror väl på mig numera. Men jag får väl klara mig. Det tär dock på de båda att bo tillsammans trots att de är skilda. Om mamma bara kunde få en lägenhet någon gång.

Maten igår bestod av en halv tallrik med buljong. Jag kände mig fet, så jag kunde inte få i mig hela tallriken. Idag har jag kännt mig alldeles svag och yr. Jag gillade känslan på något sätt... makt! Men jag behövde lite energi och visa för mamma att JAG faktiskt äter! Så jag åt några jordgubbar. Det är inte klokt vad min mage känns full nu!

Igår var en riktigt hemsk dag i mitt liv. Jag hade askul när jag grillade med kompisarna och deras killkompisar... Men jag kan inte dricka i lagom mängder! När det vankas sprit och man får ta så mycket man vill, ja då är fan jag framme! Jag shottade lite och fick från olika från kompisarna. Vodka, likör, olikas sorters viner, cider... Ja, det var väl allt. Jag åt även 2 korvar med bröd. Jag förträngde känslorna och tankarna som medföljde, eftersom dagen ändå redan hade gått åt helvete. Då kunde jag ju lika gära straff amig ännu mer. Men det skulle jag få ångra sen.

Senare kom vi iväg, vi hade missat bålet och tivolit hade stängt. Jag strulade med en kille som jag inte ens var intresserad av och mina kompisar stod över oss och försökte hindra mig från att göra dumma saker. Resten av kvällen är lite luddig, men jag började må skit runt denna tid. Jag spydde som fan och kommer ihåg mina oroliga kompisars vänliga ord. Men fan, jag vill ju inte att de ska bry sig om mig som bara förstör! Jag började balla ur, skrek hela tiden att jag ville dö, ältade mina problem och de hade jävligt svårt att dra hem mig. Så de ringde min pappa. Men polisen hann före och jag låg hysteriskt skrikande på marken och skrek "Döda mig, döda mig! Jag vill verkligen inte leva! Stick en kniv i mig!" eller något liknande. Pappa ser polisen med sirenerna på runt mig liggandes på marken berättades det och han tar med mina kompisars hjälp tillslut hem mig. Under den tiden hinner ALLT komma fram! Jag har bulimi, är aspackad, strulade med en kille, vill dö, har världens ångest och vet inte vad jag ska ta mig till! "Vi vet gumman. Vi vet att du har ätstörningar, men vi trodde att du kunde kontrollera det" säger han. Jag försöker hela tiden bryta mig loss från kompisarna och pappa. Jag var jävligt envis. Försökte kasta mig ut på gatan, för det enda jag verkligen ville just då var att ta mitt liv! Jag betedde mig som en psykisk störd människa. Det är jag nog också.

Men på något sätt fick de hem mig. Där höll jag fortfarande på på samma sätt och möttes av en skräckslagen mamma. Äntligen gick mina kompisar. Mamma började skrika på pappa att detta var hans fel. Jag låg i min säng då, reste mig upp. Ville hitta något vasst att sticka i mig för att slippa skriken. Knivarna var i köket, så jag tog min röda sax. Skulle sätta den i armen och locka fram lite blod, men pappa kom och drog bort den. Jag fick ångestdämpande medicin och pappa "sov" på mitt golv hela natten. That´s my Valborg...

Dagen som följde (idag) var förjävlig. Har aldrig varit så jävla bakis någonsin! Det blev även precis som jag visste nu. De vet ju "allt" och tittar och bryr sig så mycket. Jag orkar verkligen inte med det. Jag vill inte ha medömkan och allt som följer med det. De sa att vi ska ordna detta tillsammans så att jag blr frisk. Att de älskar mig. Jag tänkte bara att jag borde ha försökt bättre igår och verkligen avslutat allt. Mina kompisar ringer och vill veta hur det är. Jag vägrar prata med dem. Hur ska jag se dem i ögonen liksom? Jag har i alla fall inte ätit något idag. Magen är lika tom som jag. Jag orkar heller inte skämmas idag. Jag har mest sovit och haft ständiga besök av oroliga föräldrar. Damn, det var ju inte så här min "hemlighet" skulle komma ut! Men kanske är det bäst så egenligen. För jag tror aldrig att jag hade kunnat samla mod till att göra det själv. Jag slipper även resan till Tyskland. Så skönt! Jag hade inte klarat av det. Så ingen skola för mig på hela veckan. Vi får väl se hur/om jag pallar det. Det låter som alldeles för mycket fritid, vilket betyder betok för mycket tankar för min del...